Hon sitter i fåtöljen när vi kommer, blek och med blicken i fjärran, hon ser insjunken ut med mörka ringar under ögonen. Väggklockan tickar högt, hon är så trött, alltid lika trött. När vi går sitter hon i samma fåtölj, har händerna knäppta över magen och gungar lätt med foten. Hon ser glad ut och ler på riktigt. "Det är så roligt när ni är här" säger hon, "det blir så ensamt och tomt när det inte är någon här." Hon har sin lilablommiga kjol på sig och en vit tröja. Det måste ha varit ensamt.

Det finns så många minnen men det är det starkaste från den sista tiden. Några dagar senare kommer hon inte sitta i den fåtöljen något mer.

 

Jag minns inte när hon ligger kall och död på sjukhuset, jag minns när hon lärde mig virka och sticka, när hon gjorde blåbär och nyponsoppa av bär hon hade plockat, när vi gick på Skansen. Hennes steg ute i hallen när pappa ringde från sjukhuset och berättade att jag och min bror hade fått en lillasyster och skogen hon älskade.

Hon var speciell min farmor, snäll och glad och trevlig med alltid saker och göra, men samtidigt svår att förstå sig på. 

När jag var på begravning för ett halvår sen för en släkting till henne och pappa fick jag höra av alla hur lik jag var henne. Om de inte sa det direkt till mig stod de och viskade och pekade. Att jag är så lik henne. Kanske är jag det också. Det finns så mycket jag hade velat prata med henne om, om hon hade varit här nu. Men det är hon inte, fastän hon dog för 2 år sen känns det som om hon inte varit död länge alls. Som att det var alldeles nyss vi åkte upp till hennes lägenhet, tog hissen upp till 5:an och blev mötta i dörren av henne. Oftast med ett blommigt förkläde eftersom hon hållde på med maten. 

Men jag tror att hon har det bättre nu, någonstans där hon aldrig kommer behöva ha ont. Eller vara ensam.