Det närmar sig slutet av tid som

aldrig kommer igen

12 år av skola som slutar i nånting av att

ta hand om sig själv

Det önskas lycka till och

vad ska du göra sen och

du får ha det så bra,

betygssamtal, redovisningar och sista nationella prov

det har pendlat mellan

bara jag får godkänt, betygstress, ångest, frånvaro och

vem bryr sig

 

Alla såna fikastunder sena kvällar,

skratt och det där riktigt viktiga

när tid precis som kaffet i

en sprucken kopp runnit bort eller

en falnad glöd av en cigarett nånstans

på östersjön när

jag tänkte att det blir aldrig mer än så 

Och tänk om det skulle gå att göra om allt som

gick fel

men det skulle vara att aldrig få

Någonstans går hon som fortfarande drömmer.

Hon som tröttnat på vissna pelargoner

och utspilld mjölk vid frukostbordet.

Hon som vill känna hjärtat bulta av stolthet

inför en liten barnahand tätt i sin.

Någon hon kan ha tättintill och fråga

"hör du hur klockan tickar". 

 

Någon annanstans sitter hon

som har gråten kvävande i halsen

och förgäves lever i framtidstankar.

Hon som tröttnat på brustna tonårshjärtan

och tunga steg genom gruset.

Som drömmer varje natt

och går med huvudet högt

men inte vågar möta ögonkontakt. 

 

Livsperspektiv. 

Det blir bättre med tiden säger du

när det drar sig neråt

pumpas ut i vener och artärer för att

likna spindelnät under huden och

sjunka av gravitation

 

Tills slut bränns det inte upp

av ett leende

eller hjärtat av din ryggtavla

bara då

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det värsta är inte sömnlösa nätter eller hysteriska skrattanfall framför en film man aldrig kommer kunna se igen i desperata försök att fly smärtan. Det värsta är inte ens att gå runt och veta det kunde vart vi. Det värsta är ovissheten om det nånsin kommer ta slut.

Så många gånger jag önskat att musiken skulle ta över och tankarna flyta ut, huvudet eka tomt och luften bli lätt. Och att jag kunde krypa in i den, omslutas av mjuka vägger och stanna till det var fritt från tankar som förtär.

(Musik här och här)

 

Jag samlar på ord till senare tillfällen

som för att beskriva dig

Eller för att undra hur du kan få tiden att stå stilla

och hjärtat att sluta slå

 

Jag sparar orden där du inte kommer åt dem

därför jag vill inte riskera att du visste

Hur allt kan bli till en ursäkt för att få röra dig

och bara få se dina ögon

 

Jag håller mig fast vid orden som att de var det enda jag har

för det kanske de är också

Precis som att du är den enda jag ser

och den som bara är du.

 

Det är inte lätt det där

att veta vad man ska tycka, tänka och tro

Vem man ska tycka om

och vem man ska glömma bort

 

Tänk om det var som att andas

inte behöva räkna för att hålla rytmen

För det har någon annan redan gjort 

Det vore enklare då.

Jag tänker att tänk om orden skulle ta slut.

Då skulle jag stå där

nervös, rädd och ordlös.

Jag skulle behöva koncentrera mig på att andas

för att inte kapituleras under ett leende.

Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om. 

Jag blir ledsen när alkolister sitter med en sliten kostym, med hakan på bröstet och sover på en tågperrong. När gamla människor sitter och äter ensamma medans deras barn och barnbarn uttråkade tittar åt ett annat håll. Även när människor med stirrig blick och smutsigt hår ensamma åker på kryssning och sitter själva vid ett bord och äter. Det är sorgligt när en gammal kvinna bor ensam i sin lägenhet och inte bjuder hem sin lika ensamma granne på kaffe för att han inte ska tro nåt. När det finns en ung mamma med små barn som förlorat sin man i cancer. Lika sorgligt är det med missbrukare som går tidigt på stan i för stora jeans och plockar fimpar från de offentliga askopparna. En man som går på stationen och delar ut gratissaker från en full ryggsäck och ingen vill ha. När det finns barn som måste gå med en klump i magen till skolan för att de är för rädda för att säga ifrån. En affär som sätter upp en lapp på rumänska vid pantstationen om att de inte ger ut kontanter för panten. Och alla de som har förlorat allt. Då vet man hur bra man har det.

Det är svårt att veta hur man ska se på sig själv om man vet att man är äcklig. Om man är sådär riktigt vidrig att vad man än gör, säger eller ser ut så kommer världen att bli äcklad. Om man kommer på sig själv att ha pratat för mycket, synts för mycket eller bara varit för mycket och känner hur fel man är. Fel, ful och trist och borde gömma sig i ett hörn där ingen ser. Och om det inte är man själv som bestämt det utan man har hört det så mycket så att det sitter i ryggmärgen lika självklart som att äta, dricka eller sova. Så självklart att det inte var nåt man reagerade på när det hände, det bara var ett faktum. Hur man kan tycka att man är snygg och sen komma på sig själv med Vad i helvete trodde du egentligen? och gå tillbaka. Och man berättar inget för den man tycker om utan ser chansen glida iväg och tänker att man kommer över det. Man skulle heller aldrig prata med någon snygg människa i onödan, inte för att man är feg utan för man vill inte göra den obekväm. Om man skulle bli uppriktigt förvånad över uppskattning när man vet hur tråkig man är. Ingeting är självklart. Och man tar ingen, ingen för givet. Om det skulle vara så, hur skulle man göra då?