Tänk om båtar skulle glömma bort att de ska flyta
Hemma från Umeå. Varit såå bra vecka och jag förträngde allt som hette hemma och levde i en bubbla med gummistövlar och flytväst. Mest träffat massa folk, släkt, släkt till släkten och andra som blev över. Med det skulle man också kunna säga att vi mest har åkt runt och ätit hos folk, men det är ju bara trevligt.
Och så har jag rott och fiskat. Även sett gäddor live för första gången och den allra första gången var när en stackars gädda hade fastnat på fiskespöet jag råkat hålla i handen. Så man skulle kunna säga att det var jag som fick den eller så säger man som det var, att jag blev livrädd när jag såg en stor svart jagvetintevad vältrandes i vattnet, kastade spöet till min bror och ville hoppa ur båten.
Kallt har det varit, så kallt att jag levde med avdomnande fingrar och tår i åtminstonde tre dagar innan det kom lite sol och så grät jag nästan lite varenda gång man hörde att det var 27+ hemma. (Och tro inte att det är varmt på bilden ovanför.)
Och när vi inte frös eller fiskade var vi ute sena kvällar och en gång plockade hjortron.
Undra hur många steg man kan ta innan man faller över kanten
När tak och vägar rasar in igen i ensamheten
En dag satt det en fågel på gardinstången i vardagsrummet. Sen satt den på veken på ett rött ljus och sen på taklampan. Men den hittade inte ut förrän mamma hjälpte den och släppte den på en tomatplanta. Där satt den med öppen mun och vill inte äta kaksmulor ända tills den flög bort och hittade sina vänner i ett träd.
Och här har vi fågeln själv.
Det är lugnt jag bara spelar död
En gång i en framtid ska jag minnas hur otäckt långt jag var beredd att gå
Bakom mig så luktar släckta bränder, så otäckt långt var jag beredd att gå i din närhet. Jag skyddar mitt förvuxna dumma hjärta. Jag ser mig aldrig om.
Och allt är ditt fel. Du som hindrar, du som förstör. Du som sitter som en sten i mitt inre och gör allt kallt. Dig som jag minst av allt saknar.
