Jag samlar på ord till senare tillfällen

som för att beskriva dig

Eller för att undra hur du kan få tiden att stå stilla

och hjärtat att sluta slå

 

Jag sparar orden där du inte kommer åt dem

därför jag vill inte riskera att du visste

Hur allt kan bli till en ursäkt för att få röra dig

och bara få se dina ögon

 

Jag håller mig fast vid orden som att de var det enda jag har

för det kanske de är också

Precis som att du är den enda jag ser

och den som bara är du.

 

 

  

 

 

 

Den här gången blev det tema 70-tal med nån slags konserverad frukt kaka. Den var helt okej om det inte hade varit för de äckliga mandarinerna som jag köpte bara för att de var billigast på Willys. Inte hade jag grädde eller vaniljsås till heller som man kunde ha så det blev kaka med...mandarinsmak.   Receptet kommer härifrån.    

Det är inte lätt det där

att veta vad man ska tycka, tänka och tro

Vem man ska tycka om

och vem man ska glömma bort

 

Tänk om det var som att andas

inte behöva räkna för att hålla rytmen

För det har någon annan redan gjort 

Det vore enklare då.

Ibland får jag sån där att-bli-vuxen och framtidsångest och blir helt tom i huvudet när jag får frågan "och vad ska du göra efter gymnasiet då?". Jag är så rädd att jag inte ska lyckas med nåt. Att jag ska sitta ensam i ett kök med fula tapeter och tills slut börja prata med tickandet av väggklockan för att jag inte har några vänner. För att jag lever med en pelargon som jag egentligen är allergisk för så jag kan inte gå ut på grund av rödsvullna ögon. Ungefär så. 

Och sen har jag nåt ledsamt jobb som busschafför eller spärrvakt vid en öde och nedklottrad tågstation. Eller som syv och hjälpa alla andra att uppnå sina mål, drömmar och se möjligheter. 

Helt sjukt egentligen. Man borde inte få skicka ut människor sådär hur som helst i vuxenlivet.

Receptet är från 87 och är en del i mitt gymnasiearbete. Jag är dessutom med i månadens sötsak.