Och så kommer bibliotekarien gå hem till sin lilla familj och berätta "hehehe vet ni vad som hände idag? Jo det kom en tjej och ville låna en bok med Norgehistorier på Norges nationaldag och allt, hehehe" och så sitter jag där i ett annat hörn och ler som ett fån. Jaa så kan det gå. (Tänkte ha en passande bild men den blev för ful)

 

Ville bara säga att den här långhelgen (5-dagarshelg) har haft sjukt

underbart väder och jag är trött av för mycket sol. 

 

 

Det är svårt att veta hur man ska se på sig själv om man vet att man är äcklig. Om man är sådär riktigt vidrig att vad man än gör, säger eller ser ut så kommer världen att bli äcklad. Om man kommer på sig själv att ha pratat för mycket, synts för mycket eller bara varit för mycket och känner hur fel man är. Fel, ful och trist och borde gömma sig i ett hörn där ingen ser. Och om det inte är man själv som bestämt det utan man har hört det så mycket så att det sitter i ryggmärgen lika självklart som att äta, dricka eller sova. Så självklart att det inte var nåt man reagerade på när det hände, det bara var ett faktum. Hur man kan tycka att man är snygg och sen komma på sig själv med Vad i helvete trodde du egentligen? och gå tillbaka. Och man berättar inget för den man tycker om utan ser chansen glida iväg och tänker att man kommer över det. Man skulle heller aldrig prata med någon snygg människa i onödan, inte för att man är feg utan för man vill inte göra den obekväm. Om man skulle bli uppriktigt förvånad över uppskattning när man vet hur tråkig man är. Ingeting är självklart. Och man tar ingen, ingen för givet. Om det skulle vara så, hur skulle man göra då?