Det går inte att låtsas att allt funkar när bakom allt som känns okej skriker tomheten och saknaden. Ett leende, en annan tanke, en annan omfamning, allt för tron om att det går och dölja.

En landsväg i mörkret när det är som mest sårbart brister det. En låt, opersonlig och okänd för de flesta kan inte sluta vara vår sång. Samma med ett datum. Kan inte låta dig försvinna. 

 

Vill egentligen inte skriva såhär, onödigt och som ingen fattar och inte bryr sig om. Men jag är verkligen i starkt behov av att prata med någon, inte bara tomt prat om skolan och vädret utan med någon som jag vet kan lyssna.  Och det blev för mycket när jag insåg att den enda personen jag verkligen vill prata med är den som texten handlar om, som jag inte kan prata med.

Vill blunda och inte behöva se. Glömma allt som nånsin funnits.

Springa tills det inte går och komma längre.

Tills benen viker sig och inte orkar bära ett enda steg till.

Falla ner på marken och inte behöva känna, inte behöva tänka, inte behöva veta.

Gråta tills det inte finns några tårar kvar.

Höra vinden susa och ta med sig allt.

Öppna ögonen och se, se allt som nytt.

Höra vinden ta med sig tystnaden. 

"Han behöver inte ens tänka om han tänker på henne.

Han prövar också att tänka på hur han mår, men kommer inte fram till någonting, han tänker på hjälten i spelet de spelar i flygplatsens personalrum, att hans rörelser omärkligt går över till slow motion när han dör, världen bleknar, han glider liksom in i en verklig overklighet, men bara för en liten stund, han lever inte längre på riktigt, men han kämpar liksom på och rusar ännu framåt, förstår inte själv att det är över. Och faller. Det är lätt att övervärdera sin styrka. Även om segern tycks vara inom räckhåll måste man hela tiden kontrollera hjältens livsmätare för att försäkra sig om att han faktiskt är i livet, och att han har krafter kvar.

Han tänker att han inte ska lägga för mycket vikt vid det, man kan alltid starta om, man får alltid fler chanser, det är bara ett spel."

 

 

Jag kan gå utan din luft i mina lungor

Jag kan stå när du inte ser på 

 

Men skulle jag inte ha dig skulle jag vara färglös som en tår

Och genomskinligt grå vore jag utan dina andetag

 

 Är så sjukt trött nu och har egentligen inget och skriva. Färgade håret rött till slut, folk har sagt att det blev fint iallafall. Orkade inte ta en fin bild men tror man klarar sig ändå. Lite lagom kul att sen första gången man tvättar håret rinner hälften av färgen ut, men det får man ta när man förstör naturen som min lillebror vill påpeka.

 

 

 

 

Vill att det ska vara höst. Att det kommer vara mörkt när man kommer hem från skolan, och kallt, regnigt och blåsigt. När man ser gula blöta löv på gatan i ljuset av gatulycktorna och går i för tunn jacka och fryser.

Jag får en speciell glad känsla av det, som en deja vu att jag får ett minne av det. Jag vet inte vad det är för minne, vet inte om det är något minne ens eller om jag bara tror att det är nåt mysigt och fint som är förknippat med hösten.

Iallafall älskar jag hösten. Och vintern. Och jag hatar våren. Men sommaren är ju alltid bra. 

 

 

När jag var liten ville jag spola fram tiden så att jag var klar med gymnasiet och hade jobb och familj. 

Nu är jag mitt i det och önskar fortfarande det gick.