Håll mig hårt, gå inte, se hur jag brinner
(bild innan det blev snö)
Jag är så trött på att det är så kallt jämt. Trött på tunga väskor, blåmärken på fötterna, isande vindar och att halka runt i snömodden. Kommer hem slutkörd med köldbitna fingrar och varvar ångesten med varm choklad.
Så trött på att bara vara trött.
Perfekt och oförstörbar som du
Det är så skört det som mitt hopp byggs på
ogreppbart, svajande, nästan osynligt
Det är för mycket lösryckta ord som trängs
sextiofem dagar som inte får plats
och tusentals dödade tårar
Jag ville vara stark och oförstörbar
kunna stå emot
Men jag kunde inte vara som du
Och det jag inte kunde rå på
var det som existerade inom oss
Så skulle jag kyssa dig, sa han, om jag älskade dig
Jag ville bara säga det en gång för alla, den här triologin är bra. En sån där bok med så innerlig kärlek att det är äckligt, vargpojkar med gula ögon och oförklarlig skog. Och språket. Jag älskar det, jag vill spara det, jag vill ha det, jag vill krypa in mellan orden och leva ett sunkigt radhusliv med det. Så bra är det.
"det var så Cole hittade mig en timme senare. Jag satt med korslagda ben i det tomma badkaret, med gitarren i knät, spelade G-durackord och sjöng en sång jag aldrig sjungit förut." "du har bara känt mig i ungefär fjorton sekunder, och sju av dem har vi hånglat men ändå vet du mer om mig än alla mina vänner i den här dumma hålan, sa jag."
Om de blir filmer blir jag glad.
Vad var min tystnad värd
Det värsta är inte sömnlösa nätter eller hysteriska skrattanfall framför en film man aldrig kommer kunna se igen i desperata försök att fly smärtan. Det värsta är inte ens att gå runt och veta det kunde vart vi. Det värsta är ovissheten om det nånsin kommer ta slut.
