Att vara
Ibland känns det som jag lever i en film. Att jag ser allt från ett annat perspektiv, från en annan plats, från en annan människa. Att jag inte är delaktig i det som händer utan står utanför och ser på. Hör musiken i bakgrunden som spelas under scenen. Musiken som någon har valt för att passa situationen jag är i. Rösterna som jag hör igenom en dimma, ser blickar, människor, ser minnen. Ser människors livsöden som spelas upp, glädje, sorg. Tårar, skratt. Ännu mer passande musik.
Ser filmen Mitt liv som spelas upp framför mina ögon utan att jag kan ändra den.
Så är jag hemma och filmen är slut, som ett trollslag är allt försvunnet och jag kan inte se filmen utan måste leva i den.
Kommentarer
Trackback
